Allopurinol används för att sänka urinsyra (urat) genom att hämma enzymet xantinoxidas, vilket minskar bildningen av urat från puriner. Den primära indikationen är långsiktig förebyggande behandling av gikt hos vuxna med återkommande attacker, tofös gikt eller uratrelaterad ledskada. Genom att sänka serumurat under målnivåer minskar risken för nya attacker och möjliggör gradvis upplösning av tofi.
Utöver gikt används Allopurinol vid kronisk hyperurikemi sekundärt till njursjukdom eller läkemedel, vid uratnjursten (profylax mot ny stenbildning) och i samband med tumörlyssyndrom för att förebygga uratnephropati vid cytostatikabehandling. Hos barn är indikationerna mer begränsade, exempelvis vid medfödda enzymdefekter med uttalad hyperurikemi. Asymtomatisk hyperurikemi behandlas generellt inte med Allopurinol om inte en tydlig medicinsk nytta föreligger.
Behandling startas vanligen lågt, exempelvis 100 mg dagligen, för att minska risken för biverkningar, särskilt hudreaktioner. Dosen titreras långsamt varje 2–5 vecka utifrån uratnivå och tolerabilitet. Vanlig underhållsdos hos vuxna är 200–300 mg dagligen, men högre doser (upp till 600–800 mg/dygn i delade doser) kan krävas för att nå målvärden. Målnivå för serumurat är under 360 µmol/L (6 mg/dL), och vid tofös gikt ofta under 300 µmol/L (5 mg/dL).
Allopurinol tas bäst efter måltid med ett glas vatten för att minimera gastrointestinala besvär. God hydrering (2 liter vätska per dygn om möjligt) rekommenderas för att främja uratutsöndring och förebygga stenbildning. Vid nedsatt njurfunktion anpassas start- och underhållsdos noggrant, ofta med lägre doser och längre titreringsintervall. Leverpåverkan kräver också försiktighet och regelbundna kontroller.
Vid behandlingsstart kan giktflarer triggas när urat mobiliseras från vävnad. Därför ges ofta profylax med lågdos kolkicin eller NSAID (alternativt lågdos kortison) under minst 3–6 månader. Avsluta inte Allopurinol vid ett akut giktanfall; behandla anfallet separat och fortsätt uratsänkningen enligt ordination. Regelbunden uppföljning med urat, njur- och leverprover optimerar effekten och säkerheten.
Hudutslag kan vara tidiga tecken på allopurinol-hypersensitivitet. Avsluta läkemedlet omedelbart vid utslag, feber, slemhinnepåverkan, eosinofili eller systemiska symtom, och sök medicinsk vård akut. Risken för allvarliga kutana biverkningar (SJS/TEN) är ökad hos bärare av HLA-B*58:01, särskilt individer av sydostasiatisk eller afrikansk härkomst och patienter med avancerad kronisk njursjukdom. HLA-testning kan övervägas i högriskgrupper före start.
Äldre, samt patienter med nedsatt njur- eller leverfunktion, kräver lägre initialdos och noggrann uppföljning. Övervakning bör inkludera serumurat, kreatinin/eGFR, leverprover och fullständigt blodstatus efter start och vid dosändringar. Undvik att påbörja behandling för enbart asymtomatisk hyperurikemi. Råd om livsstil – viktkontroll, minskat alkoholintag (särskilt öl och starksprit), purinfattig kost och god hydrering – förstärker läkemedlets effekt och minskar risken för attacker.
Allopurinol är kontraindicerat vid känd överkänslighet mot allopurinol eller hjälpämnen, samt efter tidigare allopurinol-hypersensitivitetssyndrom (AHS), Stevens-Johnsons syndrom eller toxisk epidermal nekrolys kopplad till läkemedlet. Behandling bör undvikas vid asymtomatisk hyperurikemi utan tydlig indikation. Betydande försiktighet/individuell risk–nytta-värdering krävs vid grav njur- eller leversjukdom, samtidig användning av azatioprin/merkaptopurin, samt hos patienter i riskgrupper för HLA-B*58:01-relaterade reaktioner.
Vanliga biverkningar inkluderar hudutslag, klåda, lätt illamående, diarré, buksmärta och huvudvärk. Dessa är ofta milda och övergående, särskilt när läkemedlet tas efter måltid. I början av behandlingen kan giktattacker förekomma oftare; detta motverkas med profylaktisk kolkicin eller NSAID.
Allvarliga, men sällsynta, reaktioner omfattar allopurinol-hypersensitivitetssyndrom (feber, hudutslag, lever- och njurpåverkan, hematologiska avvikelser), Stevens-Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys. Andra ovanliga reaktioner kan vara leverpåverkan (förhöjda transaminaser, hepatit), interstitiell nefrit och benmärgspåverkan (leukopeni, trombocytopeni). Avsluta läkemedlet och sök omedelbart vård vid allvarligt utslag, slemhinneerosioner, feber, gulsot, mörk urin, uttalad trötthet eller oförklarliga blödningar/blåmärken. Långvarig säkerhet är generellt god med adekvat dosering och monitorering.
Allopurinol hämmar nedbrytningen av azatioprin och 6-merkaptopurin. Om kombination är nödvändig ska dosen av azatioprin/6-MP vanligtvis reduceras till cirka 25 % av ordinarie och patienten följas tätt för tecken på benmärgshämning. Samtidig användning med ciklofosfamid eller andra cytostatika kan öka hematologisk toxicitet.
Amoxicillin/ampicillin kan öka risken för hudutslag; överväg alternativ antibiotika. Warfarin kan förstärkas, varför INR behöver kontrolleras oftare vid insättning/utsättning. Teofyllin-nivåer kan påverkas; monitorera kliniskt och vid behov plasmanivåer. Didanosin kan få ökade koncentrationer vid samtidig behandling. Klorpropamid kan ge ökad och förlängd hypoglykemisk effekt vid nedsatt njurfunktion.
Tiaziddiuretika och ACE-hämmare har associerats med ökad risk för allopurinolrelaterade hudreaktioner, särskilt vid njurinsufficiens. Samtidigt intag av aluminiumhydroxid kan minska absorptionen av Allopurinol; separera doserna med flera timmar. Uratutsöndrande läkemedel (t.ex. probenecid) kan kombineras i utvalda fall, men helhetsbilden och interaktioner bör alltid bedömas av behandlande läkare eller farmaceut.
Om du glömmer en dos, ta den så snart du kommer ihåg. Är det nästan dags för nästa dos, hoppa över den missade dosen och fortsätt enligt ordinarie schema. Ta inte dubbel dos för att kompensera. Försök att ta Allopurinol vid samma tid varje dag för bästa effekt och jämna uratnivåer.
Symtom på överdos kan omfatta illamående, kräkningar, yrsel, huvudvärk, diarré och i sällsynta fall lever- eller njurpåverkan samt utslag. Vid misstänkt överdos: sök akut vård. Ring 112 vid allvarliga symtom. För rådgivning kan Giftinformationscentralen nås via 112, och 1177 Vårdguiden ger vägledning. Stödjande vård, vätska och monitorering är oftast centralt; vid grav njursvikt kan dialys övervägas då den aktiva metaboliten oxipurinol elimineras renalt.
Förvara i originalförpackning, torrt och skyddat från ljus, vid rumstemperatur enligt bipacksedeln. Förvara utom syn- och räckhåll för barn. Använd inte läkemedlet efter utgångsdatum och lämna överblivna tabletter till apotek för säker destruktion.
I Sverige är Allopurinol ett receptbelagt läkemedel. Det innebär att laglig försäljning kräver giltigt recept utfärdat av behörig hälso- och sjukvårdspersonal och expedition via godkända apotek. E-recept lagras centralt hos eHälsomyndigheten och kan hämtas ut på valfritt apotek. Att försöka köpa Allopurinol utan recept via oseriösa aktörer är olagligt och riskfyllt, med hot om förfalskade produkter och bristande farmakovigilans.
För personer som söker “köpa Allopurinol utan recept” finns lagliga, strukturerade alternativ där du inte behöver ha ett recept i förväg: Vattenavlopp Apotek erbjuder i dagsläget i Sverige en legitimerad och reglerad process med identitetskontroll och medicinsk bedömning online. Vid medicinsk indikation kan en behörig läkare utfärda e-recept, som sedan expedieras av apoteket med korrekt dosering, varningsinteraktioner och uppföljning. Tjänsten följer svensk lagstiftning, gäller endast inom Sverige och kräver att du uppfyller medicinska kriterier. Detta kombinerar tillgänglighet med patientsäkerhet och spårbarhet.
Allopurinol är en xantinoxidas-hämmare som sänker urinsyra genom att blockera bildningen av urat. Det minskar risken för giktattacker, tofi och urinsyrarelaterad njurskada genom att hålla urinsyran på målnivå.
Det används för kronisk gikt, asymtomatisk hyperurikemi med komplikationsrisk, förebyggande av urinsyranjursten och som profylax vid tumörlyssyndrom. Det är ett långtidsläkemedel för att sänka urinsyra, inte för att behandla en akut giktattack.
Urinsyran börjar sjunka inom dagar, men stabil effekt och målnivå nås vanligtvis efter veckor till några månader beroende på dosjustering. Symtomatisk förbättring (färre giktanfall, krympande tofi) tar ofta flera månader.
Vanligt mål är <360 µmol/L (<6 mg/dL). Vid tofi, frekventa anfall eller svår sjukdom eftersträvas ofta <300 µmol/L (<5 mg/dL).
Börja lågt, vanligen 50–100 mg dagligen, och titrera upp var 2–5 vecka mot urinsyramål. Under specialistuppföljning kan totala dygnsdoser behövas upp till 600–900 mg för att nå målnivå.
Om du redan tar allopurinol ska du fortsätta. Att starta under pågående attack kan gå bra om du samtidigt får antiinflammatorisk behandling och profylax mot anfall, enligt moderna riktlinjer.
Ja, risken för giktanfall ökar initialt när urinsyran sjunker. Lågdos kolkicin, NSAID eller kortison rekommenderas vanligen i 3–6 månader (eller längre vid tofi) vid uppstart och doshöjningar.
Vanliga biverkningar är magbesvär, lätt illamående, diarré eller huvudvärk. Lindrigt hudutslag kan förekomma, men alla hudreaktioner ska tas på allvar och föranleda kontakt med vården.
Avsluta och sök vård om du får utslag, feber, svullna lymfkörtlar, sår i munnen, ögonrodnad, leverpåverkan eller tecken på allvarlig överkänslighet. Tidig åtgärd minskar risken för komplikationer.
AHS är en sällsynt men livshotande reaktion med feber, utbrett utslag, organpåverkan och hudavlossning. Ökad risk ses vid HLA-B*58:01, kronisk njursjukdom, höga startdoser och samtidig diuretikaanvändning.
Genetisk testning rekommenderas ofta för personer med hög risk, särskilt med sydostasiatisk eller afrikansk härkomst och/eller njursjukdom. I andra grupper görs testning selektivt baserat på riskprofil.
Starta med lägre dos (t.ex. 50 mg dagligen vid kraftigt sänkt eGFR) och titrera långsammare med täta kontroller. Behandla mot målnivå snarare än en fast maxdos, och övervaka njur- och leverprover.
Azatioprin och 6-merkaptopurin kräver kraftig dosreduktion (ofta till 25–33%) och tät blodbildsmonitorering. Förhöjd risk för utslag med amoxicillin; interaktioner finns även med warfarin, teofyllin och vissa cytostatika.
Ja, genom att sänka urinsyran minskar risken för nya stenar och återfall. Samtidigt rekommenderas riklig vätska och ofta urinalkalisering för bästa effekt.
Data är begränsade; användning under graviditet bör ske endast om förväntad nytta överväger risk efter specialistbedömning. Vid amning passerar små mängder i mjölk; kan övervägas med försiktighet och uppföljning.
Mät S-urat var 2–5 vecka under titrering tills målnivå uppnås, sedan var 3–6 månad. Kontrollera njur- och leverprover samt justera dos och profylax efter kliniskt svar.
Ta dosen när du kommer ihåg den samma dag; om det nästan är dags för nästa dos, hoppa över den missade. Ta inte dubbel dos.
Alkoholkonsumtion, högpurinkost och sötade drycker kan höja urinsyra och motverka behandlingen. Viktkontroll, riklig vätska och balanserad kost stödjer sänkning av urat.
Gikt är kronisk; de flesta behöver långvarig, ofta livslång, uratsänkande behandling för att bibehålla stabil målnivå och förebygga återfall. Utsättning ökar risken för nya anfall.
Ja, som profylax före cytostatika för att begränsa nybildning av urinsyra. Vid etablerat tumörlyssyndrom föredras urikas (rasburikas) eftersom det snabbt bryter ned befintlig urinsyra.
Båda är xantinoxidas-hämmare; febuxostat är ofta något mer potent per mg och kan nå målnivå vid lägre milligramdoser. Allopurinol är välbeprövat, kostnadseffektivt och förstahandsval för de flesta.
En stor studie (CARES) visade ökad kardiovaskulär död med febuxostat hos patienter med etablerad hjärt–kärlsjukdom, medan en annan (FAST) inte bekräftade detta i en annan population. Många riktlinjer föredrar allopurinol vid kardiovaskulär samsjuklighet, med individuell bedömning.
Allopurinol minskar produktionen av urinsyra, medan probenecid ökar utsöndringen via njurarna. Probenecid fungerar sämre vid nedsatt njurfunktion och är olämpligt vid tendens till njursten; allopurinol passar oftare vid CKD.
Benzbromaron är ett potent urikosurikum men förknippas med allvarlig levertoxicitet och är inte tillgängligt i många länder. Allopurinol har bredare tillgänglighet och ett mer väldefinierat säkerhetsprofil vid rätt användning.
Peglotikase (urikase) används vid svår, behandlingsrefraktär tofigikt när xantinoxidas-hämmare och/eller urikosurika inte räcker. Det ges intravenöst, kräver G6PD-screening och uppföljning för infusionsreaktioner och antikroppsbildning.
Allopurinol förebygger nybildning av urinsyra; effekten är långsammare. Rasburikas bryter snabbt ned befintlig urinsyra och används vid högrisk eller manifest tumörlyssyndrom; kontraindicerat vid G6PD-brist.
Lesinurad är ett urikosurikum som användes som tillägg men har dragits tillbaka i EU/USA av kommersiella skäl. Allopurinol förblir basbehandling och kan kombineras med andra medel vid behov.
Båda kan nå låga målnivåer; febuxostat kan vara effektivt hos patienter som inte når mål trots hög allopurinoldos eller intolerans. Intensiv titrering av allopurinol, ibland i kombination med urikosurikum, är dock ofta tillräckligt.
Allopurinol minskar urinsyra och lämpar sig vid urinsyranjursten och hyperurikosuri-relaterad kalciumoxalatsten. Probenecid kan öka risken för uratstensbildning och undviks hos stenbenägna.
Båda kan ge leverpåverkan och GI-besvär; hudutslag är välkänt med allopurinol och kan vara allvarligt. Febuxostat saknar AHS-koppling men kräver uppmärksamhet på leverprover och kardiovaskulär risk.
Allopurinol som generikum är oftast betydligt billigare och förstahandsval. Febuxostat är dyrare och reserveras ofta för intolerans eller otillräcklig effekt av allopurinol.
Både allopurinol och febuxostat kan kombineras med urikosurika för additiv effekt. Valet styrs av tolerans, njurfunktion, njurstensrisk och måluppfyllelse.
Allopurinol sänker urinsyra långsiktigt och förebygger gikt. Kolkicin och NSAID behandlar akuta anfall och används som profylax under uppstart av uratsänkande terapi men sänker inte urinsyran i sig.